Högtiden handlar om att glädjas åt att vi överlevt vintern, åt att naturen nu sakta förbereder sig för våren, att vi genom ljuset återfår våra krafter igen. Det är en eld, ljus och fertilitetshögtid där vi helgar Gudinnan och Moder Jord. Det keltiska ordet Imbolc betyder ”i magen” och det är kvinnornas tid.
Pagans och Wiccaner över hela världen firar Imbolc som en religiös högtid. För de som lever enligt årshjulet är Imbolc också en tid för att bli initierad i riten eller gruppen. Snödroppar, nyfödda lamm och kaniner eller ljus är vanliga symboler för Imbolc.
Imbolc firas mitt emellan Vintersolståndet och Vårdagjämningen och i vår gamla nordiska kultur hade denna dag en enorm betydelse vanligen 1/2. Jag tycker att alla anledningar finn att återta dagen, glädjas och helga den som sig bör eftersom vi nu har klarat av halva vintern. Ljuset övervinner mörkret och detta är enligt hävd en ljushögtid tillägnad Gudinnan.
För oss svenskar är Kyndelsmäss den 1:a februari ytterligare en av de bortglömda högtider som ingen bryr sig om eftersom så få ens vet vad det är. När Europa kristnades lade kyrkan listigt in firandet av att Jesusbarnet för första gången burits fram templet, just på denna heliga dag.
Kyndelsmässodagen (lat. missa candelarum) har fått sitt namn från ordet kyndel, ett gammalt svenskt ord för ljus (jfr engelskans candle). Dess engelska namn är Candlemas. Under medeltiden tog man med sina nystöpta ljus till kyrkan för att få dem välsignade just den här dagen.
På Irland firas sedan urminnes tider högtiden Imbolc – Gudinnans dag eller som det blev där efter att landet kristnades St Brigids day. För att få hennes välsignelser gjordes en säng iordning för Brigid och man lämnade mat och dryck åt henne där och bad. Brigid åkallas för att skydda hem och boskap. Man besökte också heliga brunnar och det var en tid för spådom.